du måste sticka från stan, här är alla ihåliga och snart är du likadan
jag vet varken eller nu, vad jag trodde, ville eller hoppades. jag är besviken, sårad och upprörd. ensamhet, något jag aldrig egentligen upplevt men just nu känner jag mig som den ensamaste i hela världen.
denna sommaren blev inte som jag tänkte, jag skulle vara lycklig. så jävla lycklig också. det blev inte så, det blev ett långsamt farväl. människor förändrades, bröt löften som inte var okej att bryta. det blev inte bättre hemma. det blev nästan värre. besvikelserna fortsatte, ord med en hård mening uttalades och kvar lämnades tystnaden.
jag tror inte att vi kan bli som förr, jag litar inte på dig. allt är ord, jag hatar ord, jag vill ha känsla och trygghet.
han är för stolt för att höra på.
