mariacavalli

när jag var yngre, ville jag inget hellre än att ha en pojkvän. känna samhörighet med någon, alltid ha någon nära, någon som alltid lyssnade och fanns. den värsta tiden var julen, det var då alla gick runt och såg mysiga och samhörigheten bara lös omkring dem och jag kände mig som forever alone. Nu har jag insett att jag inte behöver en pojkvän för att känna samhörighet.

jag har de absolut finaste och bästa vänner man kan ha och en helt fantastisk familj som stöttar mig i det jag gör. jag skulle inte vara någonstans utan de. de ger mig samhörighet året runt och jag känner mig aldrig ensam med dem. man inser med tiden att det finns så jäkla många som stöttar en, man ser dem inte alltid bara, men titta noga.

men jag saknar att pussas, två läppar möts, kan låta oskyldigt men en kyss är ack så mycket mer. det kan bli ett minne för livet, och det kan bli en flopp, men oavsett är det helt klart värt besväret.

hörri, jag har ett halvt körkort nu förresten, highfive!